Fröken Juliana

" Juliana , glöm aldrig din adliga ätt ;
Lägg bort dina ofrälse miner !
Mins noga de kall , dina fäder beklädt
Mins grefvarna , dina kusiner !


Var högsint , min dotter , var myndig och rak ,
För bönder lyft aldrig på floret !
Förgät ej din farfars förgyllda schabrak
Och vapnet , som hänger i koret ! "

 

 Så talte majorskan , satt mäkta förnäm
På herrgårdens gamla ruiner
I kåpa af sammet med två fingers bräm
Af gulnade , nötta hermliner .


Dess dotter , ett
belät af hvitaste skinn ,
Den välborna fröken Juliana
Var vindögd och lång , gick med fötterna in ,
Af födsel och ohindrad vana .


Den nådiga
fru-mor tog lakrits i mun ,
Att torrhostans envishet stilla.
Af glasögon näsan var knipen och tunn ,
Men bugten de kädde ej illa .


Så kunde hon sitta den långa Guds dag
i länstoln vid uret med göken
och räkna upp anor och kälta på drag
Och planta förstånd uti fröken .


Och fröken Juliana var lydig sin mor ,
Bar näsan direkte i vädret
Och masklupna strumpor och kippade skor ,
Förslitna och bruna på lädret ..


Men
lemnom vår fröken till städning och skick
Tillfyllest man målat personen .
Berättom i korthet hvad öde hon fick
Till heder för edukationen .

 

 Den blomstrande tiden i väntan försvann
Att ädlingars hjertan betvinga ,
Ty : " Hellre förtråna och aldrig få man
Än nedom sin börd sig förringa !"


Det var just vår frökens lifegna sentens
Den stod i dess åtbörd att läsa
Men skyr man den ettriga nässlan som bräns ,
Än mer gamla fröknar , som snäsa .

 

I trettio jular med mormors robrong
För sed skull av grannarna bjuden ,
Hon började känna sin frökentid lång
Och märka små runor i huden .

 

Dock tröstad af äran att vara förnämst
Och värdig den salig majorskan ,
Hon yfdes att sitta vid bondbröllop främst
För kronfogdens fru och pastorskan.


Omsider , när hoppet den nådiga tröt ,
Beskrattad och hädd omkring landet ,
Hon – ätten till fasa – med länsmannen knöt
Det heliga äktenskapsbandet.


Så gick det
Juliana…Hvad bittert förtret !
För sent man sin dårskap begråter ,
Då skrynkor och harm och familjens signet
Är allt hvad den stolta står åter .


Anna Maria Lenngren
1754 - 1817