Lögnbracka.
Ystad.
Saga upptecknad av Eva Wigström. 1832-1901

Det var en gång en prinsessa, som hade satt sig i huvudet,
att hon bara ville ha den till man som kunde ljuga så, att hon blev ond
och sade att det var lögn. Kungen ville förstås ha sin dotter bortgift
och lät i hela landet kungöra hennes beslut, och så kom där till hovet
lögnbrackor, så fullt som himlens fåglar. Men de ljögo sig alla tomma,
utan att prinsessan svarat annat än:-
Det kan nog vara.
Då var där i landet en torpareson, och när han hörde detta,
tänkte för sig själv:- Det vore väl sablarna, om en inte skulle kunna lögna,
så att en prinsessa blev krum ! Inte hade han förr lagt sig på den
vetenskapen, men kanske det var just därför, att han kände sig så
osliten och fullfjädrad, som han vågade sig på det.
Han gick till kungens gård, och princessan bjöd honom nog så fint att
spatsera med henne i kungens trädgård.
-Vilka äro dina föräldrar ? frågade hon.
-Min far var en mölletabbe, och min mor en följegammal.
De hade tillsammans tre barn; det ena blev aldrig fött, det andra
kom inte till världen, det tredje är jag, svarade han.
-Det kan gärna vara, sade princessan.
- Men ser du, hur stor kål har min far ! sade hon.
-Det är ingenting att tala om emot min fars kål Där höll en gång femton
ryttare under ett blad för att skyla sig för regn. Jag gick ut och stack hål
på bladet, och så drunknade allihop i fåran, sade han.
-Det kan gärna vara, sade hon.
-Men vad säger du om min fars nya fähus ?
-Det är inte litet. Men min far har byggt ett, som var så högt,
så att när taktäckaren tappade sin yxa,han en skata bygga bo
och ligga ut ungar, innan yxan hann ner till golvet.
Och huset vara så långt,att när kon kom till tjur i dörren, sprang kalven
ijämte henne, innan hon kom halvvägs till sin bås.
-Det kan nog vara.
Men se nu på mina fars kor ! sade hon
-Ja, de äro många; men min far har en flock så stor, så att när vi skola ysta,
slå vi mjölken i en uttorkad damm.
-Hur får ni mjölken löpnad ? frågade prinsessan då.
-Jo bevars, vi tar hoppor och binda löpe om benen på dem och släppa
ut dem i mjölken.
-Men hur får ni ält osten då ? sade hon.
-Det går som smör och bröd i skräddare, för vi ha en följegammal,
som vi släppa ut att älta den. En gång hittade hon på att föla i osten,
och när fölet gick ut ur den tomma skorpan, gick jag in.
När jag då hade gått ett stycke väg, såg jag först en man med alebyxor
. Han stod och hackade bakris, medan två vagnshjul lekte boll med varandra.
Det ena hjulet stötte till mig. Förlåt ! sade jag, jag har glömt att pocka sten
till dig. Litet därefter mötte jag en man, som bar ett knippe fisk;
han fick ostskorpan och gav mig fisken.
Men när jag en stund efteråt mötte en man, som bar ett knippe täckevänder,
så bytte jag bort fisken mot dem. Så klev jag till himlen på täckevändern
och såg solen, hon satt och spann, medan månen härvade garn och Sante Pär
stod och kastade havre. När jag då sett vad jag ville, tog jag en näve havreskal
från Sante Pär och snodde ett tåg av dem och hissade mig ett bra stycke neråt.
När tåget tröt så tog jag mig ett tag på ryggen och fick fatt i en bra lus,
som jag flådde, och så skar jag huden i remsor och hissade mig några mil neråt
igen. Så tröt tåget igen, men jag tog en lus till på ryggen och gjorde mig ett nytt tåg;
men när det tog slut,så hade jag inte fler grållar på ryggen.
Då hade jag inte annat att göra än att släppa med händer och fötter,
och så damp jag ett hundra femtio alnar i en hundröv, och där satt din far och min far
och drucko "pengsöl" , och din far lånte pengar utav min far-.
-Det var lögn i din hals! ropade princessan och blev ond.
-Det skulle det ju vara, svarade han.
Och så blev princessan god igen och räckte honom hande och medgav,
att han hade vunnit henne och det som en äkta lögnbracka.
Så strax därefter gjorde kungen ett stort bröllop för dem; men jag kom rent
för sent för att få vara med på det gillet.