Den
kärleken.
Ja
seder ve ognen å grunnar så meed
i kojlen, naor hongana hojla,
å unras, haffor ja så ojna har bleet
men horr ja än unras, så nock bler ja bet,
på nöen van nöed får fojla.
Ja hogar så vail, naor ojn da - dä ä sannt,
ojn lille julafton - ja fria
te stostpian Fina, så vajlskapt å rant,
ho flina: "I spejlen får du si nöed grannt !"
Ho håna min najsa, sån pia.
Ja
har nock på najsan ojn enaste knast,
å lide på ving kan en seda;
å lojben har klövets ojn gång å ojn kvast,
å yat bler kanse lid rött i ojn hast,
å "haltepär" får ja nock heda.
Men
sölv, ska du soj, ja på kistebönn har,
å hemmanet fojdast i socken,
på bystämman, ska du få soj, ä ja kar,
å ocken som gavar får se nock ojt svar,
å ja har fåed: "Naj !" å ojn tocken,
som
forr to ojn sneckare, fatti, men grann.
Nu vånnas ho nock i sin stua
blann haltjuet ongar. Den kärleg minsann
ä könnsti . Ho kunne vatt geft mä ojn ann
å vatt böjdens ligaste frua .
Ur
Tosafora å allvarlihed, Skånerim av AJO, 1920-talet ?