Enl. P.G Cederschölds
handbok för Barnmorskor
från år 1850 heter det:
paragraf 114

"Då en igel ska sättas på tandköttet, måste tänderna
jämt sammanbitas; och om någon tand är förlorad, gluggen fyllas
med wax eller bomull; på det att igeln ej må krypa in i munnen och
nedswäljas. - Och om en sådan olycka likwäl skulle hände;
så borde man genast gifva en matsked salt upplöst i vatten derefter
matolja eller linolja matskedswis till försök att åstadkomma kräkning,
och därigenom få den domnade igeln att uppkastas.
Derest man någonsin skulle tvinga en igel att släppa; så behöfde man
blott beströ honom med litet fint salt, eller fukta med saltwatten"

I samma bok heter det;

"Då blodiglar skola sättas, är det framför allt nödwändigt att kunna
bedömma deras äkthet. Man bör neml. icke begagna andra iglar än
dem, som hafva gula ränder på ryggen, längs efter densamma.
Alla andra och särdeles de enfärgade swartgröna, äro mer eller mindre
giftiga och förorsaka rosartade inflammationer, elaka sår eller andra
swåra åkommor, samt bör därföre owillkorligen förkastas".