Nils Ludvig 1893 - 1974

Di fåste fjeden.

De va på ättemiddan
en sönda härförleden,
när pågen to på gåled
di aller fåste fjeden.

Han hade ståd en taga
å hållt i skänkaskaved
men tyckte väl : å gå nu
e rent för meed aved !

Se, knäna va för skrala,
o benen sto som trillor,
å mattorna på gåled
va lureda som hillor.

Å skammelen va farli
å klya på o trö på,
där va de bäst å kryba
å ha en hånn å stö på.

Men hånt han sto å gronga,
så släppte han mä näven
å gjorde sen en vänning,
som ente va oäven.

Där sto han säl o titta,
rätt va de va så gick en.
-"De e ett tag, som gör ed!"
sa ja, så mill i blicken.

"Mor!" skreg ja. "Mor! Nu går han,
nu borjar pågen trava !"
Men då ble pågen tje å´d
å satte se akava.

- Å mor fick ente se nåd
- skönt hon e rätt förveden-
å pågen, när han stabba
di aller fåste fjeden.