Jor o himmel

 av Daniel Rydsjö

Ti stilla , lött på huan , får klockorna di renga ,
o de e själarengning får Pernilla Petter Svens.
Hon dö på fattihuset iblann frammada , får henga
sjulåtta glötta glemt na ; en kan veda hånt de känns.

I mengs väl skraued Pettor. De va en fullesnuda ,
o kvengan hon feck trösa bo tilia o sent,
men allti sto där urtor bag dåras fönstorruda,
o kom en eng i stuan va där skurad o rent.

Når staudaren va syppen ble han le o körde ut na
o slo na o bånka na gul o blau,
men når han va som least en vinter hjälpte Gud na,
o hon feck meed  lunare når Pettor fallt ifrau.

Me stuan full au glötta feck hon trösa o slida,
o fattit va de nock får dom , men aldri le di nö.
Di glöttana ! Nock töss en ad nån au dom, konnat gida
o ta se hem te moren , når hon skålle te o dö.

Di glöttana , di stackalna !  Di oren va de sista
hon sa ett lide grånn engan ,mongen den ble stom.
Där kommer Sören sneckare me henga svorta kista,
o gravaren gnor på me henga sista vilorum.

De mårka vigor ongan får harlihedens måren,
då faur hon glemma lessamhed som svior o som bränns.
I himmelen ha Herren lad en ängel la opp dåren
o många ängla spela får Pernilla Petter Svens..